Berättelsen om fläskkotletten Bobbo
Idag, kära bloggläsare, har vi kommit till ett mer personligt inlägg i matbloggen. Det är en berättelse om en ung och frimodig fläskkotletts resa från en sund och spänstig ungdom i kyldisken till en tillvaro som kylskåpets bottenskrap. Bobbo, ensam överlevande av en syskonskara på fem, berättar:
Bobbos vittnesmål:
Barndomen
Jag och mina fyra syskon föddes någon gång i slutet av juli 2005 i Konsumcharken på Bondegatan. Så mycket kommer jag inte ihåg av den första tiden, vi räknades nog lite till de mer privilegierade i kyldisken, urbenade som vi var.
Vi hade vår egen barnflicka, biträde Bengtsson. Eftersom hon pysslade om oss väl, tyckte de andra köttbitarna att vi kanske var lite överbeskyddade som snabbt kom i plastbytta och täcktes med gladpack.
Kyldisken var annars en ganska hård värld. Vi fick inte leka med den otäcka inrökta kasslern och även om kycklingfiléerna annars hade setts som mer lämpliga vänner så visste alla om att de i hemlighet hade importerats från Estland och eventuellt var salmonellasmittade. De feta små benmjölskorvarna var då rakt inte lämpligt sällskap och den stora rostbiffarna ville inte låta oss hänga med dom. Trots det så var min barndom lycklig
Resan utför
Vi hade en ovanligt lång barndom, vilket borde ha varit en varningsklocka för oss att det skulle ta ända med en förskräckelse. Det började med att vi alla såg lite mer vattniga ut än vad vi gjort dagen innan och det dröjde inte länge förrän den stora skammen kom – vi blev märkta med en röd prislapp. Kris och panik! Stor skam och mycket hån från den spanska skinkan! Det dröjde sedan inte länge innan vi låg på en köksbänk och väntade på stekpannan.
För en kotlett som väntat på att få en schysst marinad och att sedan grillas utomhus under en varm sommarkväll och sedan serveras med en god sallad så var det här en tuff tid.
Istället gick det snabbt utför, efter en kort tid i pannan för att få lite färg så fick vi sällskap med några riktiga lökar. Djävligt snorkiga typer, snart efter att de fräst runt lite så landade det även en par hackade färska tomater med lite kross. Det var ungefär då vi förstod vart det skulle sluta.
Värre blev det dock när svamparna kom i. Riktigt kul killar, tyckte vi då, men de tar ju en hel utrymme och stal en hel del av scenen. Vad mer ska jag prata om? Vi hade allt: salt, peppar, you name it! Till och med timjan prövade vi på, men då var det verkligen för sent. Efter ca 10 minuter till då det kom till lite grädde och en skvätt lime var vi redan så genomlagade att det inte finns mer att säga.
Idag
Tja, jag är väl den siste kvar, fortsätter Bobbo. De övriga åts upp med lite ris. Själv har jag nog fortfarande lite spänst kvar men är jag placerad på nedersta kylskåpshyllan så att säga. Om jag hörde rätt så kommer jag att få flytta ihop med lite pasta i morgon lunch. En del skulle säga att det har varit ett tufft liv, men jag är en stolt fläskkotlett, jag gått igenom mycket men är starkare och bättre än vad jag var tidigare.
Till er alla nya kotletter som ligger där ute i diskarna så vill jag bara säga, gott mod på er,
Kamrater! Ni har en tuff tid framför er, vet att ni oftast är underskattade men kommer att göra bra ifrån er. På grillen, i stekpannan, ni har en stor möjlighet att ta upp kampen mot nötköttet och göra oss alla stolta.
Så slutar vår berättelse om fläskotletten Bobbo – låt oss alla avslutningsvis stämma upp i Fläskkotlettsvisan!
Kött är nyttigt! kött är nyttigt!
Gris är gott! Gris är gott!
En kotlett om dagen,
det är bra för magen
Nöff nöff nöff
Nöff nöff nöff.
Melodi: Broder Jakob.
Bilden togs med en dold kamera av vår utsände reporter.
Gunås! Du är tameattan sjukare än vad jag är pojk!