Äter du det du själv vill eller det mamma tycker du borde?
Mat är ibland lite mer än bara något gott och trevligt att stoppa i magen. Det finns förväntningar på vad vi borde äta och vad man bjuder andra för mat. De här förväntningarna ser antagligen lite olika ut beroende på vilken bakgrund vi har och en del andra saker.. Med den här utgångspunkten vill Matblogg passa på att slänga in ett boktips i den spanska temaveckan.
Den gåtfulla passionen – essäer om den spanska världen” av DN-journalisten Nathan Shachar är en av de bästa böcker om Spanien som finns att få tag på. För er som gillar dagens ex-franco Spanien, älskar historia och tycker Herman Lindqvist stinker som en korsikansk fårost så är det här ett måste!
Vad har då Shachar att skriva om spansk matlagning? Rätt mycket visar det sig, en de frågor som kommer upp är ”varför finns det fläskbitar i nästan all spansk mat?”. Wikipedia ger oss lite hjälp:
”A significant portion of Spanish cuisine derives from the Jewish and Moorish traditions. The Moors were a strong influence in Spain for many centuries and some of their food is still eaten in Spain today. However, pork is popular and for centuries eating pork was also a statement of ethnicity limpieza de sangre, because it was not eaten by Jews or Muslims”.
Varför är det så lite vegomat i Spanien? Svaret står alltså att finna i det som hände efter 1492 då först judarna och sedan muslimerna fördrevs eller omvändes till den kristna tron. I en tid när det kunde vara bokstavligt livsavgörande att visa att man hade ett ”rent blod” så blev fläskätning ett tydligt sätt att markera att den kristne inte i hemlighet höll kvar vid någon annan tro. Därmed så blev det också lite av en plikt att proppa maten med griskött, ville gästen inte äta så var det kört.
Shachar berättar även om moderna frukostboccadillos i Madrid, matreseberättelser från 1800, spanska bristen på efterrätter, vad torkad torsk har med partydroger att göra och mycket annat läsvärt.
Varför är medeltida matlagning intressant för oss idag? Även om inkvisitionen inte längre står i en slängkappa bakom frysdisken på Willys så är ju mat fortfarande mycket mer än bara trevliga recept och myspys. Vad och hur vi äter styrs ju än idag av så mycket mer än våra personliga smaklökar. Klass och identitet spelar roll:
Med risk för att missa några nyanser kommer här ett par exempel:
- En dansk arbetares julbord är ungefär som det vi äter i Sverige, det vill säga bondemat. Har dansken några aspirationer på att vara borgerlig äter han and till julmiddag.
- Bentolådor ses som helt ok lunchmat samtidigt som det rynkas på näsan åt fyra små rätter. Varför då, när det i båda fallen mest är fråga om friterade klumpar med ris?
- Utlandssvenskar sägs vara de som håller kvar vid matvanor längre än oss som bor kvar.
Även kön verkar vara viktigt – kvinnor och män förväntas ju ha lite olika inställning till att äta frukt och grönsaker till exempel. Jag tror heller inte att det är en slump att systembolaget närmast prideparken i Stockholm är fullständigt torrlagt på mousserande vin i månadsskiftet juli-augusti varje år.
Matbloggs motto är ”ät vad du vill” och mat blir så mycket roligare om man kan skaka av sig ett par onödiga ‘måsten’. Vad tycker ni kära matbloggsläsare? När väljer vi en proper maträtt fastän bearnaisepizzan egentligen lockar mer? Hur mycket av julbordet är egentligen mer tradition än gott? Vad är det som gör att restauranglivet i tex Stockholm är rätt klassindelat? Debatten är öppen, för den som vill tycka till..
Spanien har en hel del vegomat, framförallt i Barcelona och Madrid men även Sevilla och andra delar av landet har blivit mycket bättre senaste 10åren. Det går dessutom alltid att få något veg på alla ställen tillskilande från Frankrike där jag belv utskälld.
Well. När det gäller bearnaisepizzan så mår jag alltid som en gnu efter. Jag skall gå den smala vägen. Vit vecka? Är det sprit det gäller? Nej, det är mat det gäller!
Att julbordet fortfarande ser ut som det gör har med en del sociala aspekter att göra skulle jag tro. Har släkt som inte är så traditionsbundna och efter att ett år fått bönsalad med allt möjligt konstigt i och året därpå kokt lax och grönkålssoppa så har jag slutat att hälsa på dom att gå och lägga sig hungring på julafton två år på raken vart helt enkelt för mycket.