Det katalanska paradiset del 1
Dagen börjar
Mikael: Resan började redan kl 06.30 på fredagsmorgonen då jag med tungt huvud släpade mig in i badrummet för att låta hettan från vattenstrålarna få mig att piggna till. Lite Clear eyes senare och jag befann mig i en liten gul bubbla på väg upp i bergen.
Cecilia: Med funderingar på att stanna hemma och ställa in vår resa (p.g.a. trötthet och mycket tungt huvud efter mycket vin kvällen innan) släpade jag mig ändå upp. Väl inne i bilen med lite musica canyera (Perqx musik) kände jag mig bättre tillmods och pigg. Det tar ett slag att komma ut från asfaltsdjungeln i Barcelona men väl inne i Montseny regionen är skillnaden slående och det är väl värt en dryg timmes resa.
Viladrau
Mikael: På vägen till vår destination stannade vi till i den lilla byn Viladrau, by som stoltserar med ett eget källvatten som tappas på flaska och säljs runt om i Katalonien. Staden hade just vaknat och likaså hade jag, under dunket av musiken hade jag somnat. Vi stannade till vid ett litet café vid torget och fick in varsin cafe con leche, jag slukade snabbt den medföljande croissanten. Förnöjt konstaterade jag att de smörgåsar som jag och Cilla beställt innehöll en god vällagrad ost och att brödet hade gnuggats in med tomater och olivolja.
Vägen till Paradiset.
Mikael: Vägen började sakta smalna av och den lövtäta vegetationen trängde sig allt närmare bilen, asfalt gick över till grus, grus gick över till sten och vildvuxenhet. Vägen slingrades sig upp för kullarna kilometer efter kilometer, framför oss tronade Mas Vilarmau fram bland den massiva bladverket. Ett fantastiskt hus från 1600-talet, en tillflyktsort, ett katalanskt paradis. Det går knappt att beskriva den njutningen, den extas som infann sig under dagen.
Lunch i matsalen.
Mikael: När vi väll anlände till vårt paradis, frågade huset värdinna när vi ville äta lunch samt vad vi skulle gilla att äta, eftersom jag inte kan katalanska eller flytande kastilianska (spanska) fick Cilla kommunicera. Efter en lång promenad på små stigar ute i skogen återvände vi hungriga till den väntande måltiden. Lunchen intog vi i husets nedersta våning där matsalen huserade i typisk spansk latlig stil.
Först bars det in en flaska av husets egna vin och en flaska gott källvatten (från närliggande källa), till det, nybakat bröd och en ljuvlig olivolja. Sedan serverades vi en soppa på morötter, en råkost talrik och slutligen pastaknyten med fyllning av päron och sås av hemlagad pesto och grädde. Som avrundning på denna mastodont måltid, intog vi en ljuvlig chokladkaka som i sin form fungerade som en liten skål med rykande varm chokladsås inuti, såsen fick myntaglassen på fatet att smälta och bilda en gastronomisk kombination som kommer bli svårt att slå.
Cecilia:
Jag hade beställt vegetarisk mat till oss båda. Mikael var skeptisk till deras definition av vegetarisk mat (förståeligt i ett land där en vegetarisk bocadillo vegetal innehåller tonfisk) och var nästan helt säker på att de använt kött- eller hönsbuljong i den varma morotskrämen vi blev serverade som aptitretare. Båda blev vi glatt överraskad när det visade sig att det enda som denna mycket mustiga och smakrika kräm innehöll var morrötter kokade i Vichy Catalan (kolsyrat mineralvatten) toppade med lite salt.
Värdinnan i huset förklarar mer än gärna hur maten tillagas.
Efterrätten klurade vi över en bra stund och försökte komma på hur de fått till det så perfekt; Mikael tippade på att de ångkokt kreationen och jag trodde att de gröpt ur den för att sedan fylla den med chokladkräm. Det visade sig att det hela bestod av ett väldigt enkelt knep som kan appliceras på alla små bakverk, nämligen att när smeten ( i detta fall muffinssmet med chokladsmak) hällts upp i formar ställer man in dessa i frysen tills de helt stelnat, sedan gräddas de långsamt i ugnen på ca.150° tills det att den yttre delen är gräddad men den inre delen förblir krämig. Resultatet blir en muffins med varm chokladkräm inuti, ljuvligt.
En middag för två.
Cecilia: Efter som husets alla rum var uppbokade av en stor grupp så fick vi inta vår eftermiddagssiesta på övervåningen i sällskapsrummet, med tillgång till tv, dvdsfilmer, playstation, diverse spel, dart och tre soffor. Vid middagstid, svensk tid, kände vi att det var dags att sträck a på våra ben så vi gick ut för att praktisera chi gong ute i den lummiga trädgården med fågelkvitter som enda ljudkuliss. Långt borta från stadens buller och oväsen. Underbart!
Sedan ägnade vi en stund åt högläsning, Focaults pendel – Umberto Eco, en minst sagt speciell bok. Snart fick vi dock tillgång till vårt rum, rummet på andra våningen precis bredvid trappan, och eftersom temperaturen hade sjunkit och vi båda kände oss lite frusna så var det dags för en riktigt varm dusch. Så plötsligt var det dags att äta igen!
En ljuvlig, varm potatispuré toppad med tofusa (en svamp som odlas utan ljus, smakade som tryffel) serverades som aptitretare. Till förrätt; stora, möra, gröna sparrisar stekta i god olivolja med maldonsalt ovanpå. Himmelriket.
Efter det kom ungstekta tomater med mozzarellaost toppad med hemlagad pesto och mer olivolja, mycket uppskattat av både mig och Mikael som använde ord som fantastiskt och helt otroligt som beskrivning. Tyvärr krånglade kameran så inga bilder blev tagna under middagen. Till efterrätt kunde man välja mellan ostkaka och flan (brylépudding) så vi tog båda och delade på. Som avslut drack vi kaffe och varsitt glas med örtorujo (förklaring…).
Manchego, vin och fia med knuff.
Cecilia: Efter middagen var Mikael fortfarande hungrig(!) så vi gick upp på rummet och intog ytterligare en flaska vin och åt körsbär och den resterande ostsmörgås vi inhandlat tidigare under dagen.
Mikael: För säkerhets skull så tog vi med oss två stycken flaskor av husets vin så att vi under natten inte skulle lida någon nöd och behöva väcka värdparet. Väll på rummet skar vi upp ostsmörgåsarna och sätta på lite musik från Manu chao, natten avrundades med en lite turnering i fia med knuff som Cilla med nöd och näppe vann. Snart hade vi helt slumrat in till syrsornas sång.
