Anonyma Matrecensenter
Allt recenseras i dagstidningarna – Bio, Film, Musik, Spel och Restauranger. Oftast är det ju till en stor hjälp att veta vem som har recenserat det man läser om:
När Jeanette Gentele på Svenska Dagbladet skriver om en film så vet man att hon är som kung Midas – allt skräp hon rör vid blir till guld. Det är alltså enkelt att komma ihåg att hon enligt mitt eget tycke öser lovord över allt och alla. Därför kan det vara kul att läsa vad hon skriver men det är inte något man tar som råd för att faktiskt gå på bio.
På samma sätt så lär man sig till exempel att känna igen Dagens Nyheters Jane Magnusson. Då och då blir hon kär i någonting – det kan vara allt från den perfekta hyn på killen som spelar Stålmannen till designerkläderna i Djävulen bär Prada. Eftersom jag också är kär i Stålmannen och gillade paltorna i den andra filmen så är det lätt att ha en tumregel: När hon förefaller kär i något är filmen kanske värd att kolla på.
Hursomhelst, att känna till vem som är recensent gör allt lite mer trovärdigt.
Så varför måste krog- och matpatruller vara anonyma? Är risken för mutbrott och extra service så stor att man verkligen inte kan gå ut med namn och bild på den som skriver? När Svenska Dagbladet hyllar den närliggande Jamaicanska Back A Yard och ger den en fyra så är det lite svårt att veta om man ska dit när mattestarna döljer sig under ett anonymt Krogguiden.
Men synes du ikke at laksen...
Mer tveksamt blir det väl överlag när Svenskan hyllar och DN sågar – anonymt i båda fallen…
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=&a=607373&sb660i0=1_607373
Jo, risken finns att man att särbehandlas, framför allt vad gäller service. För tillskillnad från t ex en film går det ju att påverka slutresultatet. Är maten usel är det ju svårt att rädda det, även krogen inser att det är en krogtestare man har framför sig, men krogupplevelsen består ju av så mycket mer. Åtminstone DN På stan låter varje ställe testas av flera olika personer vid flera olika tillfällen, för att få en rättvis bedömning. Vem ska då skriva under artikeln? Men vi strävar efter att bedömningarna ska vara konsekventa över tid, så att man kan lära sig att ”det här gillar Krogkommissionen, medan det här gillar de inte”. Vi har dessutom en person som är chef för Krogkommissionen, till vilken man kan vända sig med klagomål och synpunkter. Nämligen jag.
I USA löser vissa recensenter det med att klä ut sig och bära peruk vid testningarna. Lär gärna Ruth Reichls roliga bok ”Garlic and Sapphires” i ämnet.
En sak som spelar också roll för läsaren, är om recensionen stämmer överens med sin egen upplevelse. Kanske inte på ett ställe, men fler ställen. Om t.e.x DN:s recensioner passar bättre in över tiden, så är det på den man oftast går, istället för någon annan.
Jag skall nog spana efter peruk försedda personer nästa gång jag går på krogen..
Tack Elin för förklaringen och boktipset =)
Det jag undrar över är om man som krogskribent inte känner att läsvärdet av det som man skriver blir lite dämpat när man eftersträvar en objektiv bedömning? Mest intressant blir det ju till exempel när en bokresencent tar och knådar om det han läst och tillför något eget att berätta om.
Skulle inte DN På stan till exempel kunna ha två olika typer av krogreportage? Dels en anonym Krogkommission som testar och rapporterar och dels ett par personer som likt andra kulturrecensenter tillför andra saker, gärna med utgångspunkt från enskilda och namngivna krogbesök.
Undrar Niclas