Matblogg på Svalbard: Isbjörn på menyn…Del 2.
Matblogg har haft sin norska reporter Johnny på Svalbard några dagar för att här kunna leverera purfärska nyheter direkt till dig kära läsare.
Två kvällar senare. Jag är hungrig. Fast ännu mer nyfiken. Nyfiken på det jag har blivit lovat. Hoppas att de inte har glömt det. Kl 9 på kvällen har jag bord. Kommer prick nio. Bordet är klart. Jag får menyn och vinlistan. Kalle K från Kalmar serverar mig ikväll!
Isbjörn står ju inte på menyn. Den måste specialbeställas innan. Men Kalle vet att jag ska ha isbjörn. Isbjörnen är förrätten och det är ju inget att bli mätt på.
Det första först: Här serveras det sparris, gåslever, havskräftor och musslor. Internationellt. Hög klass. Fast kanske ingen arktisk exotism direkt.
Huvudrätterna är torsk, oxfilet, ripbröst, säl, val och ren. Torsk kan jag koka hemma. Och knappast finns det något bättre än kokt färsk torsk med nykokt potatis och fina morötter. Men inte äter jag torsk här uppe. Torsken här är spetsad med både vitlök och tomat. Inte särskild arktiskt det heller.
Oxfilet är något man äter i Stockholm för halva priset på restaurang Patricia på söndagar. Även om man måste skicka den tillbaka första gången då oxfilen av någon anledning har lätt för att förkolna. Jag vill alltid ha min rare.
Valet står nu mellan ripbröst kryddad med rosmarin och portvinssås, artisk kombination av säl och val, samt renfilet med lingonpäron och filopotatis.
Renfilet har jag i frysen, även om det kunde varit roligt att prova filopotatisen. Fast inte åker jag till Svalbard för att käka potatis. Ripbröst har jag inte ätit på många år, fast å andra sidan, det kan man nog köpa i Hötorgshallen. Sälkött har jag aldrig sett på Hötorgshallen. Valet blir; Arktisk kombination av säl och val med rödvinssås och sauterade grönsaker i wasabi och smörbakad mandelpotatis.
Kalle K kommer med ett papper. Orsaken är trikiner, en liten mask som lever som parasiter i först och främst rovdjur. Isbjörnköttet har testats för trikiner. Provet var negativt. Men om det ändå skulle vara en liten trikin där, och ifall han inte dog i stekpannan, får jag signera ett papper. Jag äter min isbjörn på egen risk!
Nu kommer Kalle tillbaka. Inte med björnen, utan med kökets lilla appertizer. Mycket trevligt! En liten och gullig tallrik med något så sällsynt som rökt valkött! Touchad på var sida i pannan, saftig och röd inuti, skuren i fina skivor, smyckad med maldonsalt, svartpeppar, och en sirapsaktig dressing. Allt ligger vackert på en bädd av rödkål och annat grönt som inte växer på Svalbard. Jag njuter så mycket att jag glömmer att fota innan. Så mycket för mig som matreporter! Det som ännu inte är uppäten försöker jag snygga till så gott det går. Jag fotar. Bilden ser ni.
Medan jag äter undrar jag om rökt valkött kan vara något att bjuda sina kompisar på. Som förrätt. Med lite amerikansk röksyra från Hemköp och valbiff från Norge kan man säkert göra något spännande. Och kombinationen med den krispiga rödkålen är absolut inte dum. Dessutom vacker.
Men var blev det av isbjörnen? Jag lovar!!; nästa reportage.
