Hungersnöd och Eldflugornas grav
Jag vet inte om det här inlägget har så mycket att göra med Matblogg. Jag vet inte. Men jag skriver ändå.
För ett par år sedan så fick jag en present av en vän som hade varit i Japan. Det brukar te sig så att jag ber vänner och bekanta som är utomlands, att köpa med sig något matrelaterat till mig. Det jag fick denna gång var en metallburk med japanskt godis. Jag älskade formen, och den nästan lite gammeldags påkostade förpackningen.
Jag sökte nätet efter tillverkarens hemsida, men fick upp massvis med andra till synes icke-relaterade träffar. Gick in på en av webbsidorna, som visade sig vara en fan-sida till anime-filmen »Grave of the Fireflies« (火垂るの墓, Hotaru no Haka).
Webbsidan var på japanska, och jag fick inte fram mycket info, förutom en bild från filmen föreställandes samma flicka som på godisförpackningen!
Fick fram den engelska titeln på filmen och beställde den från Amazon.co.uk.
Någon vecka senare så hade filmen landat hemma hos mig. Jag kommer ihåg den kvällen då jag tittade på filmen för första gången. Jag var på ett rätt så uselt humör. Hade haft ett par dåliga dagar på jobbet, samt att vädret var riktigt uselt för att vara mitt i sommaren. Jag tror att det bidrog till dom känslor jag fick av filmen.
Filmen jag såg var något helt annorlunda än vad jag hade sett tidigare. Först hade jag trott att det skulle vara en lättsam film. Den kom ju trots allt från den legendariska studion Ghibli, vars filmer visserligen kunde vara allvarliga. Men dom har alltid haft en ”feelgood”-känsla.
Filmens handling utspelar sig i Japan under slutet av andra världskriget. En amerikansk brandbombsräd (som dödade 100 000 japaner, mest civila) gör dom den fjortonårige Seita och hans 4-årige lillasyster Setsuko föräldrarlösa. Med en pappa som är officer och i aktivt tjänst i den kejserliga japanska flottan, så lämnas dom helt till sig själva. Dom bor hos en faster ett kort tag, men då hon är en elak och sträng person så beslutar sig Seita att dom klarar sig bättre själva.
Syskonparet strövar runt på den japanska landsbygden, och blir allt mer desperata efter mat. Under slutet av kriget så var det hungersnöd i Japan, och många svalt ihjäl. Dom två barnens situation blir mer och mer desperat. Allt som går att äta äts. Till slut så blir Setsuko väldigt sjuk av undernäring, och Seita är mer och mer uppgiven.
Hungern är så stor att Seita till slut tar Setsukos ranson av den lilla födan som finns att tillgå. Hon dör till slut.
Seita får den tunga uppgiften att begrava sin lillasyster. Kort därefter så dör han själv av svält på en tågstation, vilket filmen börjar med. Grave of the Fireflies (Eldflugornas grav) är till stora delar baserad på en självbiografisk historia av Akiyuki Nosaka. Nosaka skrev historien för att bearbeta sina upplevelser, och som ett sätt att be om förlåtelse till sin syster.
Det är den enda filmen jag har gråtit till.
Vi vet att krig är hemskt. Men oftast så skildras soldaters umbäranden, eller det politiska spelet bakom krig. I den här filmen så skildras två barn som drabbas av kriget. Den skyller inte något på någon sida, eller tar ställning politiskt. Utan visar bara en historia av krigets verkningar. Filmen kunde lika gärna utspela sig i vilken krigshärd som helst.
Jag rekommenderar verkligen denna film ses. Den är väldigt sorglig. Men det är samtidigt ett mästerverk.
Grave Of The Fireflies – Läs mer
- Wikipedia (Engelska)
- Recension på Heroic-Films
- Mycket bra och lång recension på filmtidningen Vujers hemsida (Svenska)
- Wolfgang Hansson skriver om det nya hungerkriget
Trots sin sorgsna handling så låter den bra. Jag gillar krigsfilmer men det är som du säger sällan man får se ett annat perspektiv än soldaternas. Och ibland är handlingen lite för mycket ”hollywood” och tråkig.
Den här filmen är verkligen en nostalgitripp för mig. Jag minns att jag såg den som liten(8 år) och fortfarande väcker den så starka känslor. Även om jag inte minns hela handlingen kom jag ihåg godiset, de två barnen och att de dog av hungersnöd. Den filmen satte grunden till att jag inte ser på krigsfilmer för ingenting kan jämföras med den här
Jo.. Börjar nästan gråta bara jag tänker på den. Den är så annorlunda mot alla andra filmer om krig. Den bryr sig inte om vad politikerna sysslar med, bara konsekvenserna av det.