Inget om mat. Men om mig själv.
Jag har inte kvar mitt jobb på Macoteket längre. 5 år blev det. Jag och många kollegor med mig fick gå p.g.a dålig lönsamhet. Finanskrisen uppgavs som skälet.
Det kanske var ett av skälen, men knappast inte det främsta skälet. Det är alltid populärt att skylla på yttre omständigheter när det mest beror på inre sådana.
Jag skall inte gå in på så många detaljer, men kan säga att vi bytte chefer för något år sedan. Från att varit ett lag som umgicks på fritiden (och drog in pengar), till oerfarna chefer som skapade ett “vi och dom”. Klassiker. Dessutom fick vi fler och fler chefer (dom är kvar) som folk inte riktigt visste vad dom gjorde.
När någon var sjuk så kunde någon av cheferna med oklara arbetsuppgifter åka hem till personen i fråga och undra om dom verkligen var sjuka. Låter rätt så friskt.
Eller att en chef ringer till en sambo till en av säljarna och frågar ut henne om den anställdes privatliv.
Att det var lönestopp i 3 år (inte ens reallöneökning) var inte något som var kul, när dom öppnade och stängde butiker som det inte fanns någon morgondag.
Vill man ens jobba på ett sådant ställe? Knappast inte. Nu behövde man inte säga upp sig, utan fick gå med 3 månaders arbetsbefriad uppsägning. Facket var inblandat (då Macoteket klart och tydligt kringgick turordningsreglerna), men dom gjorde absolut ingenting.
Många av oss som fick gå tillhörde dom allra mest erfarna och kunniga i företaget. Men det var väl att vi också i egenskap av erfarenheten vågade kritisera affärsbeslut som togs. Vi var helt enkelt obekväma av olika anledningar. För anledningen att vi kritiserade olika beslut var att vi brydde oss om företaget. Det var tidigare som en andra familj. När nya människor kommer in och tar beslut så usla att man baxnar, då reagerar man. Tidigare var det alltid högt i tak, nu var det slut med det.
Dagen efter vi fick gå så tog dom in extraarbetare för att fylla våra platser. Det var tre månader sedan.
Alla händelser som ledde till den där dagen för tre månader sedan, var det bästa som kunde hänt mig.
Från dag 1 har jag varit belamrad med frilansjobb (webb, illustrationer, grafisk form, motion design) att mina ögon snurrar. Jag älskar det. Även fast jag söker nytt jobb, så har jag iaf något som håller mig flytande under tiden.
En ny period av ens liv börjar nu.
Been there, done that..
5 år i Internetleverantörsbranschen där jag var en av dom först anställda, och fick förklara för en VD och mellanchefer dagligen vad vi jobbade med. För mig så tog till slut tålamodet slut med deras inkompetens, så jag slutade självmant istället för att inte göra något jag ångrade..
Fick en årslön och har inte ångrat det en sekund.
Good luck med frilansandet. Med din begåvning och öga för design så lär det inte dröja förrän du har anställning eller är fullbokad som egen.
Kanske gör vi något ihop en dag?
/ Peter
Att äta middag på Macoteket är som att åka berg- och dalbana mellan högt och lågt. Vissa rätter håller mycket hög klass medan andra är totalt misshandlade. Halva middagen får vi superservice, under andra halvan är vi i princip bortglömda.
Miljön i den gamla delen är lika mysig som när restaurangen invigdes 1931 och hovmästaren nästan lika sirligt elegant som förr. Men vad hjälper det när kalvlevern bara är stekt på ena sidan? Nej, Macoteket behöver Gordon Ramsey och det fort, i alla fall om man vill locka andra gäster än vilseledda turister. Att det saknas ledarskap på krogen, det märks tydligt.
Menyn innehåller svenska klassiker, svenska smaker som lockar, men det är svårt att njuta av den perfekt stekta kalvbrässen när nässelsoppan som serveras till är totaltförstörd av salt och peppar. Hummersoppan vi åt några veckor tidigare var däremot delikat i sin lätta krämiga skummighet och pilgrimsmusslorna tillagade by the book. Macoteket:s toast Skagen är också ett mycket säkert kort – urgod.
Entrecôten är en enorm, härligt blodig skapelse som serveras med en fluffig god bearnaise, pigg tomatsallad men inte särskilt roliga pommes frites. Fiskgrytan har en kraftig och svåridentifierad eftersmak som på något sätt dödar alla andra smaker. Rödingen är grillad till optimal saftighet men tyvärr försvinner den finstämda ramslökssåsen helt i skuggan av den apelsinbrässerade fänkålen.
Och efterrätterna kan man undvika. Rabarbersorbén är alldeles för sötsliskig och trots ett pysande änglalikt fluff smakar päronsufflén syntetiskt.
Och så var det ju servicen. Så uppmärksam vid ett tillfälle och rent lomhörd och okunnig vid nästa. Står det gårdsgris på menyn bör ju servisen veta vilken gård den kommer ifrån, tycker vi. Det gör inte vår servitör men han går villigt ut i köket och frågar. Svaret blev Skebo i Sörmland. Eftersom vi misstänker att han menar det nya ekologiska gårdsslakteriet i Skebobruk i Uppland undrar vi ju om han alls vet vad han talar om.
Suck! Och så detta otyg med garderobsavgifter. En omtänksam krog som månar om sina gäster tar inte betalt för att man ska hänga av sig sin jacka.
Nu blir jag lite fundersam. Macoteket, Jag trodde man köpte sina Apple pryttlar därifrån.
Gjorde du mackor eller äpplen?
Resturangjämnförelsen är faktiskt rätt så bra. Det är ungefär så företaget fungerar.
Kul att du tycker att min support suger!…. din falska fan mvh Dagge
Cristoffer var i stort sätt aldrig på jobbet mera sjuk än på jobbet är inget bra sätt att behålla jobbet