Dansk-svensk kulturkrock
Han kunde ha varit tagen från en gammal 50-tals film. Ytterst korrekt klädd samt en prydlig hatt lite på sniskan, och med en utstrålning som Humphrey Bogart i Casablanca. Mannen som stod framför honom såg inte lika prydlig ut. Ansiktet bar spår av många års grälsjuka och trötthet på det mesta.
Hans 7-dagars skäggstubb såg ut att vilja åka på en semester, och möta sin gamle vän rakkniven. Två män utan någon som helst gemensam nämnare.
Nu stod båda och stirrade på mig som jag skulle ha varit från en annan planet. Några sekunders tystnad och ökat stirrande tog vid. Till slut så talade mannen med det grälsjuka ansiktet.
- For fanden da også! Du kan ikke bare komme her og bestille en ting, og så når du har fået, hvad du vil skifte mening. Dette er ikke Sverige!
Humphrey Bogart ville också göra sig hörd. Med en kommunikationsvariant bestående av teckenspråk blandat med danska och fantasisvenska fick han fram budskapet att svenskar är dumma i huvudet.
Orsaken till denna utskällning och hur jag lyckades bli en utstirrad stackars svensk, var att jag hade beställt en röd pölse. Redan vid beställningen så hade den mannen med det grälsjuka ansiktet muttrat.
Efter jag hade beställt så fick jag ett korvpapper, och en röd varmkorv i mitten. Några sekunder senare så var den dansk-svenska kulturkrocken ett faktum. Jag hade frågat var brödet var, och om jag kunde få ett sådant. Det kunde jag inte. För jag var en dum svensk.
Jag tog mitt korvpapper och min pölse och avlägsnade mig raskt från platsen. I mitt huvud så uppspelades flera scener med Ernst-Hugo Järegård från Lars Von Triers Riket. Det kändes bättre så. Kvällen var klar, och krogarna började komma till liv.
Köpenhamn låg för mina fötter. Pölsemannen och Humprey Bogart var nu endast karaktärer inlåsta i minnet under avdelningen ”anekdoter till senare tillfälle”.
Allt kändes bra.
