”att äta ett kilo nötkött är lika skadligt för miljön som att köra bil i tre timmar och lämna alla lampor i hemmet på under tiden”.

SennbrinKonsult har dock vissa invändningar som meddelas ut på den svenska bloggosfären med en någon dramatisk rubrik.

Kika här: http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16393515.asp

Ok, Mikael skrev alldeles nyss om den nya såkallade tjejglassen ”Girlie”. Jag vill dela med mig om mina åsikter. Den är rosa, den har glitter, och den heter ”Girlie” (svenska: tjejen). Vi vet vad glassen kommer bli känd för i sommar, och inte är det att den marknadsförs som disco (GB:s förklaring) eller som en ”tjejglass” (media) utan som något annat. Tänk er några coola killar med tribaltatueringar på nere på den lokala playan någonstans i sommarsverige.

Tribalkille 1 – Höhö, jag slickar tjejen!
Tribalkille 2 som suger på en Calippo (eurodisco hörs i bakgrunden) – Öh, höhö, och jag suger balle
Tribalkille 1- Öh, vafan é du bög eller?
Tribalkille 2 – Ey, vafan du äter ju fjollglass ju!
Tribalkille 1 – Sluta jiddra! Jag har en rottweiler!
Tribalkille 2 – Ey! Jag har en pitbull som tar din hund snabbt som en kobra!
Tribalkille 1 – Min hund har rabies och mosar din hund!
Tribalkille 2 – Men jag kör över honom med min bil!
Tribalkille 1 – Men, min bil… Vad har du för bil?
Tribalkille 2 – Lastbil…*

*Jaja.. från Rocky

Men om vi bortser en stund från kommande dramor på svenska sommarstränder, så kan vi ju börja diskutera namnändringar. Mina förslag är ”Jean-Pierre”, baserat på GB:s discoförklaring. Jean-Pierre Barda är en skön snubbe som gärna bjuder på sig själv. Dessutom är han disco (förrutom när han invaderar privatfester med medhavd Cher CD som går på repeat).

Eller vad sägs om ”Stureplan”? Ni vet, rosa skjortor, skumpa, tuffa discolampor på Kharma etc. Eller så kör vi yin och yang filosofin. Motsatser. Glassen kan heta ”Paolo Roberto” och ha en tuff förpackning med Paolo i bar överkropp som äter glass. När man öppnar paketet är det fortfarande rosa och med glitter.

Vad kommer att hända? Kommer killars osäkerhet på sin sexualitet sätta stopp för ”Girlie” i sommar? Time will tell. Jag kommer iaf pröva den. Om den är god så why not?

När det gäller öl så kan vi se fjortisklassikern Sofiero i topp med 21,7 miljoner liter sålda. Inga tjeckiska ölsorter så lång ögat når. Vin då? Där är det nästan ännu sämre ställt. Det mest sålda vita vinet under 2006 var alkis- och fjortisfyllaklassikern Golden Gate California White (som numera heter som den alltid har gjort: California White). Rödvinsförsäljningen toppades i sin tur av Chenet Cabernet-Syrah.

Om man ser till statistiken så är spritförsäljningen något där traditionens vana sitter mycket starkt på sin tron. Spritdrycker har alltid genom Sveriges historia varit fast förankrad i folkets livsuppfattning, vilket vin och öl inte varit på samma sätt.

Här ser vi att Explorer Vodka toppar försäljningen, där varumärket förvisso förknippas med a-lagare på någon av 80-talets parkbänkar i vasaparken. Men vi hittar även Absolut vodka på en tredje plats, och Koskenkorva på en hedrande femte plats. OP Anderson Aquavit blev den bäst sålda kryddspriten i december, vilket vittnar om att under juletid skall det inte experimenteras med någonting.

Det har sagts att vi svenskar är mer kräsna vad vi dricker, och detta påstående backas upp med att vi dricker mer vin istället för sprit. Vin tillhör ju den dryckesgenren som alltid förknippas med fina middagar, eller kultureliten. Lite finare, lite bättre.

Säger bara: California White. Det har ni den äkta vinkulturen i Sverige om ni frågar mig. Eller som signaturen Mr.G på ekonomisajten E24 kommenterade kanske något överdrivet, men ändock lite kul:

Min fråga är till er: Har verkligen vår dryckeskultur ändrats från supande till finsmakeri?

(Källor: Systembolaget.se och e24.se)

Den ärevördiga kinesiska kokkonsten var stillastående innan Fyra Små Rätter och även vår svenska husmanskost har ryckt upp sig. Hur kunde vi äta blodpuddning utan Sweet Thai Chili-sås?

Matblogg väntar nu spänt på hur det libanesiska bordet kommer att blomma ut i sin fulla potential.

Västerbottenbörek? Lingonhoummus? Vad tror ni?

Är det helt enkelt så att man som förälder helt enkelt kör på det mjukaste och sötaste bara för att så problemfritt som möjligt få i ungarna något på morgonen innan de ska iväg till skolan? Är det så att knäckebrödsfabrikanternas mantra om 200% fullkorn helt enkelt gör det grymt svårt att äta det om man inte är elitidrottare med stentorständer?

Den gåtfulla passionen – essäer om den spanska världen” av DN-journalisten Nathan Shachar är en av de bästa böcker om Spanien som finns att få tag på. För er som gillar dagens ex-franco Spanien, älskar historia och tycker Herman Lindqvist stinker som en korsikansk fårost så är det här ett måste!

Vad har då Shachar att skriva om spansk matlagning? Rätt mycket visar det sig, en de frågor som kommer upp är ”varför finns det fläskbitar i nästan all spansk mat?”. Wikipedia ger oss lite hjälp:

”A significant portion of Spanish cuisine derives from the Jewish and Moorish traditions. The Moors were a strong influence in Spain for many centuries and some of their food is still eaten in Spain today. However, pork is popular and for centuries eating pork was also a statement of ethnicity limpieza de sangre, because it was not eaten by Jews or Muslims”.

Varför är det så lite vegomat i Spanien? Svaret står alltså att finna i det som hände efter 1492 då först judarna och sedan muslimerna fördrevs eller omvändes till den kristna tron. I en tid när det kunde vara bokstavligt livsavgörande att visa att man hade ett ”rent blod” så blev fläskätning ett tydligt sätt att markera att den kristne inte i hemlighet höll kvar vid någon annan tro. Därmed så blev det också lite av en plikt att proppa maten med griskött, ville gästen inte äta så var det kört.

Shachar berättar även om moderna frukostboccadillos i Madrid, matreseberättelser från 1800, spanska bristen på efterrätter, vad torkad torsk har med partydroger att göra och mycket annat läsvärt.

Varför är medeltida matlagning intressant för oss idag? Även om inkvisitionen inte längre står i en slängkappa bakom frysdisken på Willys så är ju mat fortfarande mycket mer än bara trevliga recept och myspys. Vad och hur vi äter styrs ju än idag av så mycket mer än våra personliga smaklökar. Klass och identitet spelar roll:

Med risk för att missa några nyanser kommer här ett par exempel:

- En dansk arbetares julbord är ungefär som det vi äter i Sverige, det vill säga bondemat. Har dansken några aspirationer på att vara borgerlig äter han and till julmiddag.

- Bentolådor ses som helt ok lunchmat samtidigt som det rynkas på näsan åt fyra små rätter. Varför då, när det i båda fallen mest är fråga om friterade klumpar med ris?

- Utlandssvenskar sägs vara de som håller kvar vid matvanor längre än oss som bor kvar.

Även kön verkar vara viktigt – kvinnor och män förväntas ju ha lite olika inställning till att äta frukt och grönsaker till exempel. Jag tror heller inte att det är en slump att systembolaget närmast prideparken i Stockholm är fullständigt torrlagt på mousserande vin i månadsskiftet juli-augusti varje år.

Matbloggs motto är ”ät vad du vill” och mat blir så mycket roligare om man kan skaka av sig ett par onödiga ‘måsten’. Vad tycker ni kära matbloggsläsare? När väljer vi en proper maträtt fastän bearnaisepizzan egentligen lockar mer? Hur mycket av julbordet är egentligen mer tradition än gott? Vad är det som gör att restauranglivet i tex Stockholm är rätt klassindelat? Debatten är öppen, för den som vill tycka till..